Institutet för mediestudier, Norra Benickebrinken 2, 111 31 Stockholm, 08-656 78 30, info@mediestudier.se
Mediestudiers logotyp

Där bor journalisterna

Journalisternas beröringsskräck

För tio år sedan undersökte jag var i landet den svenska journalistkåren bodde.
Det visade sig att det många länge skämtat om, att ”alla” journalister bor på Södermalm i Stockholm, hade en verklighetsbakgrund. Sveriges i särklass journalisttätaste område var stadsdelen Högalid i Stockholm. På hela Södermalm bodde journalisterna tätt, medan det var glest mellan dem i förortsområden och i många industriorter runt om i landet.

Resultatet var anmärkningsvärt och är enligt min mening en viktig förklaring till den medieskugga som framför allt storstädernas förorter har hamnat i.

Min förhoppning för tio år sedan var att undersökningen skulle inspirera till vidare debatt och forskning. Den förhoppningen har till stora delar infriats. Det finns nu en större medvetenhet om att det spelar roll i vilken miljö journalisterna rör sig i sitt dagliga liv och saken diskuteras på ett seriöst sätt. Det är det positiva resultatet av den här forskningen. Det negativa är att så litet har hänt då det gäller koncentrationen, både bland journalisterna och deras arbetsgivare, medieföretagen.

Det är ju inte konstigare att det finns få journalister i Gällivare än att det är ont om gruvarbetare i Stockholm. Journalister bor som alla andra där jobben finns. Det är när vi studerar var inom de olika stadsområdena som journalisterna bor som våra resultat blir som mest anmärkningsvärda.

Undersökningen om var journalisterna bor visar på flera dimensioner. Det finns en splittring mellan stad och land. Det finns också en splittring inom storstadsområdena, mellan storstad och mindre orter samt mellan vissa förorter och vissa delar av centrum. Det är den geografiska dimensionen. Dessutom finns en politisk, social och kulturell splittring mellan stora delar av journalistkåren och stora delar av svenska folket.

Färre lokala redaktioner

Sverige har länge haft en decentraliserad mediestruktur. Det har funnits många tidningar och de har kommit ut i många olika städer. Kring de större städerna med huvudredaktioner har man haft ett nät av lokalredaktioner, även på relativt små orter. Resultatet har blivit att det nästan varje dag har stått något i tidningen från väldigt många platser. Det har i sin tur lett till att tidningsläsandet har varit utbrett. Även på små orter och även bland arbetarklassen har de flesta hushåll hållit sig med en dagstidning. Under de senaste årtiondena har det här ändrats och förändringen har skett i flera steg. Många lokalredaktioner har lagts ner. I min undersökning år 2007 kunde jag redovisa att dagspressens lokalredaktioner mellan åren 1999 och 2006 hade minskat från 459 till 375. Det var en minskning med 18 procent på några få år. I rapporten Landsbygd i medieskugga (2014) redovisar Gunnar Nygren och Kajsa Althén en enkätundersökning till 95 dagstidningar. 87 tidningar svarade och de hade minskat antalet lokalredaktioner från 258 till 164 mellan åren 2004 och 2014. 36 procent av lokalredaktionerna försvann alltså på tio år. Nygren-Althén redovisar också en undersökning från tidningen Kommunaktuellt, som visade att åren 1987 – 1997 stängdes 118 lokalredaktioner. De här undersökningarna är delvis överlappande när det gäller tidsperiod och de är inte genomförda med samma metoder. Trenden är ändå klar. Dagspressens lokalredaktioner i landet har minskat kraftigt. Även hela tidningar har lagts ner. Även TV4 har lagt ner sina lokala redaktioner. Mot trenden går just nu Sveriges Television, som har öppnat några nya lokala redaktioner. Att redaktioner läggs ner på platser där det inte längre bor särskilt många människor är inte märkligt. Det märkliga är att så få nya redaktioner öppnas på de platser dit folk flyttar. Det är i hög grad detta förhållande som har skapat medieskuggan i storstädernas förorter. Och det är i sin tur en bidragande orsak till att folk som bor här inte läser dagstidningar i särskilt hög utsträckning.

Geografi spelar roll

Det finns alltså ett geografiskt avstånd mellan journalisterna och stora grupper av svenska folket. Vi kan också se att medierna själva anser att geografi spelar roll. Det är mycket vanligt att tidningarna innehåller geografiska uppgifter och kartor som illustrerar händelser och förhållanden. Det kan gälla brott, som ”här skedde skjutningarna”. Det kan gälla ekonomiska förhållanden, som ”här bor makthavarna” eller ”här finns de dyraste villorna/bostadsrätterna”, ”här tjänar man mest/minst” eller ”här är skolresultaten bäst/sämst”. Den här typen av journalistik verkar också öka. Det kan bero på att tillgången till statistiska data har ökat och att datoriseringen givit nya möjligheter att presentera stora faktamaterial på ett pedagogiskt sätt. Klart är att journalisterna själva och deras chefer anser att geografiska uppgifter är relevanta för läsaren.

Identitet, inlevelse och distans

Är det geografiska avståndet också ett socialt och psykologiskt avstånd? Ja, när vi tittar på mediernas innehåll så verkar det så. Detta trots att journalisterna bör vara professionella och rapportera objektivt från hela landet var de än själva bor. Därmed kommer vi till den svåra frågan om inlevelse och identitet. Frågan om man kan uttala sig om förhållanden som man inte själv har upplevt är het både inom vetenskap och i den allmänna debatten. Måste man tillhöra en viss grupp för att kunna uttala sig om den? Måste man själv ha upplevt något för att kunna förstå och skildra det? Vissa, men inte så många anser det. Själv tror jag att det krävs både inlevelse och distans för att på ett rättvisande sätt kunna skildra verkligheten. Det blir svårt om man är helt främmande. Men det blir också svårt om inlevelsen är så stor att man saknar distans. Journalistens främlingskap på en plats, som så ofta kan avläsas i texten, behöver inte bero på det geografiska avståndet, men kan göra det. Man måste fundera på vad som är möjligt för journalisten att observera från den position där hen befinner sig. Vissa saker kan ligga så långt bort, fysiskt eller andligt, att journalisten inte kan ta dem till sig och återge dem. Detsamma gäller när läsaren, lyssnaren och tittaren ska ta till sig innehållet i medierna. Det kan ligga så långt bort från dne verklighet läsaren känner igen att de inte är möjliga att ta till sig.

Nyhetsundvikare

Ordet nyhetsundvikare är belagt i svenska språket sedan 2012. Språktidningen skrev om ordet i november 2014. Nyhetsundvikare kallas de människor som inte tar del av nyheter i traditionella medier, som tidningar, radio och TV. I stället klickar och zappar de sig fram till underhållning, bilder på söta djur och texter som roar i stället för att oroa. Antalet människor som betecknas som nyhetsundvikare har ökat från åtta till 17 procent av befolkningen mellan åren 1986 och 2013, skriver journalistprofessorn Jesper Strömbäck i en artikel. Och gruppens existens oroar många debattörer. Nyhetsundvikarna borde ta till sig nyheter och samhällsinformation men inte gör det.

Men vem är det som undviker vem? Är det en grupp människor som undviker nyheter och det som anses vara seriösa nyhetsmedier? Eller är det dessa medier och deras anställda journalister som undviker vissa människor och områden?

Som jag ser det, och som den här undersökningen visar, så har nyhetsundvikarna bland allmänheten en motsvarighet inom journalistkåren. Förortsundvikare är kanske en lämplig beteckning. Eller arbetarfobiker. Lika luddiga begrepp som ”nyhetsundvikare” men de fångar den stora grupp inom journalistkåren som undviker en nära kontakt med de områden i vårt land där många arbetare och invandrare bor.

Den goda, demokratiska tanken med journalistik och fria medier är att de ska ge människor underlag för att bilda sig en självständig uppfattning i samhällsfrågor. Medborgaren ska veta vad som händer och kunna ta ställning och handla utifrån det. Men vilket innehåll finns i medierna om de områden där nyhetsundvikarna bor? Tre ”blåljusnyheter” om dagen – eller i veckan eller i månaden – ger det medborgaren underlag för ett demokratiskt samhällsengagemang? Så torftig är ju bevakningen från många områden i dag. Frågan om det är ett demokratiskt problem att många människor inte tar till sig innehållet i nyhetsmedierna hänger, som jag ser det, samman med vilket innehåll som faktiskt presenteras i dessa medier.

Allt kan inte mätas

Den här undersökningen redovisar många siffror och statistik. Därmed är den typisk för en stor del av samhällsvetenskapen. Statistik kan beskriva vissa samband. Men de fångar bara en del av verkligheten. Ett statistiskt samband är inte detsamma som ett orsakssamband, snarare antyder det en en underliggande verklighet. Siffror och statistik har dock en nästan magisk kraft i samhällsforskning och debatt. Den tekniska utvecklingen har ökat möjligheterna att samla in och bearbeta stora mängder empiriska fakta. Det har såväl vetenskapen som journalistiken tagit till sig. Denna rapport är ju också ett exempel på det. Ekonomi har också fått en alltmer styrande roll i många verksamheter. Det gäller i medieföretaget likaväl som exempelvis i skolan och vården. Protester finns. Även det som inte går att fånga i siffror och statistik, i mätbara hårdfakta, finns och är viktigt, anser kritikerna. Trots all ekonomisk forskning och alla påkostade ekonomisidor i tidningarna kunde ju inte bankkrisen undvikas. Miljöförstöringen avhjälps inte med att man kan mäta hur stora och skadliga utsläppen är. Det är människors relationer, beteenden och respekt för varandra som avgör resultatet av den information som finns till exempel i medierna eller i forskningen.

Mycket av det som är viktigt, till exempel hur människan uppfattar makt, intresse, opinion, attityd, preferens, ideologi, förtroende, misstro, strategi och identitet, påverkar hur hon handlar men det går inte att mäta objektivt, skriver till exempel statsvetaren Bo Rothstein. Och handlandet kan vara grundat på känslor lika väl som på fakta. Det handlar om hur vi uppfattar immateriella förhållanden. Det handlar också om hur förhållandet mellan människor uppfattas av dem själva

Hur människor tar till sig information, hur de reflekterar och vad de gör med kunskapen, kan inte mätas i enkla tabeller över upplagor, klick på nätet, bokslut eller betygsgenomsnitt. Det gäller både när journalisten ska ta till sig underlag och fakta och forma ett nyhetsinslag och när läsaren/lyssnaren/tittaren ska ta till sig resultatet av journalistens arbete. Det krävs fler metoder för att på djupet fånga varför en journalist framställer sitt material på ett visst sätt och hur det går till när läsaren tar till sig eller inte tar till sig ett innehåll.

Journalistkåren och arbetsgivarna inom mediebranschen måste på allvar ta till sig att journalistik är en kunskapsbransch. För att utveckla kunskaperna och få läsarnas kärlek måste journalisterna själva utvecklas. Det gör man i mötet med det som är annorlunda än en själv, andra yrkesgrupper och kunskapsområden och med människor som geografiskt, kulturellt och socialt finns långt borta. Journalisterna måste komma över sin beröringsskräck. Det är en viktig erfarenhet inom vetenskapen och det har även journalistiken något att lära av. Att våga gå utanför gränser och möta det nya och okända med öppet sinne.